Hemma igen
Hemma igen efter två underbara veckor i Khao Lak. Vi har frossat i bananpannkana, underbar mat och fruit shakes. Leo har skött sig exemplariskt nästan hela tiden. Han charmade alla thailändare genom att ropa "hello" och "bye bye" till dem.
Vi åkte ospecat och hamnade på ett hotell som heter Fasai. Min första tanke var att vi måste ordna ett annat boende. Vi anlände vid midnatt till ett kalt rum med en enda lysrörslampa som belysning. Möblemanget bestod av en säng, ett litet bord, två stolar och en enkel klädställning. Sängen och kuddarna kändes som de var gjorda av sten, men man vande sig vid det också. Vi bestämde oss för att bo kvar och lägga de pengarna på något kul istället.
Hotellet, som låg ca 800 meter från stranden, var väldigt familjärt, det var tre tjejer som jobbade där som tävlade om Leos uppmärksamhet. En kväll hade tjejerna lagat middag som de bjöd samtliga gäster på, det smakade väldigt gott.
Vi gjorde en utflykt till Similan Islands. P gjorde två dyk medan jag och Leo var på stranden hela tiden. Jag snorklade från stranden, det roligaste jag såg var en havsorm, annars var det bara de "gamla vanliga" fiskarna.
En kväll tog vi taxi till grannbyn och tittade på polisbåten som spolades upp två kilometer på land under tsunamin. Det kändes overkligt allting. Det är så svårt att föreställa sig att det har hänt och hur det var.
Leo älskade att vara i vattnet. I slutet av resan blev han modig och "mimmade själv" med sina armpuffar. Han är inte ett dugg rädd för vattnet. Det bekommer honom inte alls om han får en kallsup, en annan spyr ju nästan.
En av de bästa sakerna med Khao Lak är att det är ett naturreservat vilket innebär att solstolar, parasoller och strandförsäljare lyser med sin frånvaro. Vi hade oftast en lång strandremsa för oss själva.
Bilderna föreställer från vänster: Halvt nedgrävd Leo, Glad badare, White Sand Beach, Similan Island nr. 8
Vi åkte ospecat och hamnade på ett hotell som heter Fasai. Min första tanke var att vi måste ordna ett annat boende. Vi anlände vid midnatt till ett kalt rum med en enda lysrörslampa som belysning. Möblemanget bestod av en säng, ett litet bord, två stolar och en enkel klädställning. Sängen och kuddarna kändes som de var gjorda av sten, men man vande sig vid det också. Vi bestämde oss för att bo kvar och lägga de pengarna på något kul istället.
Hotellet, som låg ca 800 meter från stranden, var väldigt familjärt, det var tre tjejer som jobbade där som tävlade om Leos uppmärksamhet. En kväll hade tjejerna lagat middag som de bjöd samtliga gäster på, det smakade väldigt gott.
Vi gjorde en utflykt till Similan Islands. P gjorde två dyk medan jag och Leo var på stranden hela tiden. Jag snorklade från stranden, det roligaste jag såg var en havsorm, annars var det bara de "gamla vanliga" fiskarna.
En kväll tog vi taxi till grannbyn och tittade på polisbåten som spolades upp två kilometer på land under tsunamin. Det kändes overkligt allting. Det är så svårt att föreställa sig att det har hänt och hur det var.
Leo älskade att vara i vattnet. I slutet av resan blev han modig och "mimmade själv" med sina armpuffar. Han är inte ett dugg rädd för vattnet. Det bekommer honom inte alls om han får en kallsup, en annan spyr ju nästan.
En av de bästa sakerna med Khao Lak är att det är ett naturreservat vilket innebär att solstolar, parasoller och strandförsäljare lyser med sin frånvaro. Vi hade oftast en lång strandremsa för oss själva.
Bilderna föreställer från vänster: Halvt nedgrävd Leo, Glad badare, White Sand Beach, Similan Island nr. 8
Kommentarer
Trackback
